Plötsligt kliver någon på en öm tå... 

Att fly eller jaga förändring?

Det där med ömma tår, jag har ett par stycken, jag har egentligen lite mig själv att skylla för det ömma, men lätt att trampa på dem är det inte, då jag på sistone blivit så självbeskyddande att det inte är måttligt. Ändå krävs så lite för att få dem i kläm. Vissa dagar rinner det över, när inte bara tårna kommer i kläm utan hela jag, jag vet precis hur det känns och hur det kommer som ett slag i ansiktet, jag hamnar i något slags underläge, måste försvara mig men istället så faller allt samman.

Idag fick jag ytterligare en anledning att lämna den här standen bakom mig, jag tänker inte gå in vidare på vad det var och för visso har jag planerat det sedan åtminstone en månad tillbaka. Jag frågar mig igen, vad mer finns att hämta här? och blir desto säkrare på svaret - det finns inget mer. 

Ska jag vara ärlig handlar det inte om att på något sätt fly, jag har bara fått nog, nog av tid, tid att tänka. Jag insåg det idag när jag liksom fick tietus av mina egna tankar. Det är då det är dags att göra något annat, igen, byta planhalva, ja det kan man verkligen säga.

Hur länge jag blir kvar här är fortfarande oklart, men att det blir innan den första snön kommit det är en sak som är säker, jag har en deadline fram till 20 oktober, men jag säger som Denize om det här med tid, desto mer jag har utav den, desto färre saker tycks hända, med andra ord jag hade kunnat åkt i morgon om det inte vore för att tiden alla valmöjligheter och alternativ på något sätt distraherar mig.

Den så kallade cityfesthelgen är förresten över, den kom och var över lika fort och tack för det, i och för sig hade jag inga större problem att undvika hela galejet heller. Trots jobb hade jag hur som helst en trevlig helg. På fredagen var det Denize och jag igen och kanske lite för mycket vin än vad vi behövde, men det är sånt som händer och vi visste väl redan innan ungefär hur det skulle sluta. 

Bara en lite parentes, i måndags fyllde fmamma år och jag bakade kanske världens godaste tårta!

Så var det torsdag, 14 augusti. På jobbet för några dagar sedan frågade Robin mig om jag trodde det skulle komma någon mer sol och värmen och med min positiva inställning efter att ha funderat ett tag sa jag, "jamen jo det gör det nog", och hansäger "men har du tänkt på att det redan är augusti?!", jaha tänkte jag och suckar, är sommaren redan över? Egentligen är det väl ganska uppenbart, titta ut på träden, de fäller faktiskt löv...
Bara att bita i det sura äpplet, eller ge sig av till varmare breddgrader...



För att återknyta till tår, en förmiddag i "gropen" och tårtan som gick åt i ett naffs.

Ligger just nu och lyssnar på Hoffmaestro och taggar lite lätt inför kvällen. Vill börja med att tacka mina flickor för gårdagen. Efter att missat bussen två gånger tog jag mig in till stan och promenerade upp till söder och brunnsgatan, till saken hör att jag valde bästa möjliga väg och lyckades undvika hela schabraket som från och med igår dragit i gång på stan, jag syftar förståss på cityfesten, nog för att de i år lyckats få hit ett och annat bra band och att det kan vara rätt trevligt att ta en öl i någon av tälten, men snälla skona mig från resten!
Hur som helst jag kom hem till Josefin vid halv nio tiden och vi snacksade och pimplade lite godsaker. Sara dök upp efter en halvtimme och sedan kom Denize. Framåt tolv snåret begav vi oss mot heartbreaks öltält och bestämmdes oss för att släppa loss lite nere på sun, efter någon timme var vi nöjda. Jag sov över hos Josefin och trots en lätt bakiskänsla på morgonen så var det mysigt att hänga. Idag far hon iväg till Singö, vidare till Kroatien och raka vägen till Stockholm igen efteråt. Vi sa så, typiskt att hon lämnar oss just när vi fått tillbaka samma sköna känsla som back in the good old days! Inte vet jag när jag får se ditt fina smajl igen heller, menmen, it´s sad and will have to deal with it, men jag kommer sakna dig.

Ikväll intar i alla fall Hoffmaestro stora scene, och jag har sent om sides fattat tycke för deras musik, visst hade man hört Young dad ett antal gånger men de är ju så mycket mer än det! Highway man och Slimi Jimi Buddy Boy går inte av för hackor för att bara nämna två. Jag hoppas de elva gossarna lever upp till sitt rykte "karateboggie" ikväll, jag betvivlar det inte. Som det ser ut blir det jag, Denize och Jenny ikväll, trevligt sällskap och bra musik, jag menar, that else do you need?!

Okej, lite regn har väl ingen dött av, men visst blir man lite less. Det är hur som helts en perfekt dag för att ta tag i lite viktiga saker, paperwork och göra lite nytta trots att det inte är sådär skitkul, tur är ju att man inte få ångest över att man sitter inomhus för ute öser det ju bara ned. Med paperwork syftar jag alltså på min ansökan som au pari till Cultural Care. Är i full färd med det personliga brevet och inser att jag snart fyllt de enda A4 som det skulle vara och att jag har massor kvar som jag vill skriva?! Dags att fatta sig kort med andra ord, hur nu det ska gå.

Så var det redan augusti, hela förra veckan bjöd på toppenväder och många tillfällen att steka i solen, det blev bl.a en tripp till Brämmen med Ullis. Till helgen vände det och åskmolnen drog in, men vi hade trevligt ändå. I fredags var det jag, Josefin, Denize och Emelie på partaj på brynäs, närmare bestämmt en tillställning som anordnades av mestadels erikssonanställda, vilket var och varannan kotte verkar var numera. Det bjöds på bål och snittar. Emelie agerade chaufför den kvällen så vi klarade oss undan det mesta av regent, det tackar vi för. Var kvällen slutade kan ni själva gissa, det börjar på G och slutar på oya, det är bara så, vi har roligast där. Lördags morgon och eftermiddag var det uppehåll och det kom besök från Norge. Vi käkade pizza och mötte upp Josefin sedan vidare till Johan och Sara. Den här kvällen lyckades de flesta med det mesta, några hade efterfest natten lång medan några blev mätta på mc D och åkte hem i en varm taxi.

Hela söndag spenderade jag på jobbet, regnet bidrog till en jävla rush när folk strömmade till filmstaden. Mamma mia drog mest tror jag, vilket ju faktiskt är en alldeles utmärkt film om man känner sig lite down, den piggar upp, minst sagt. Emellan varven försökte jag få en överblick av folkmassan och kanske få syn på någon trevlig prick, men de ända jag såg var en kö som bara växte. Starx efter 23 var vi klara och kunde komma hem, skönt inget regn heller tänkte jag, men däremot punka på bakdäcket, skit! Tur att man har vänner som stället upp och skjutsar!

Förövrigt har jag fastnat lite vid tanken på att jag så gott som planerat de fyra kommande åren av mitt liv. Usa ett år, komma hem, börja plugga, tre år, och utan att jag förmodligen kommer ha tid att andas så är jag 25!!, hjälp!?!

Av en massa olika anledningar la jag helt av med bloggskrivandet efter att jag kom hem ifrån Australien den 26 maj. Då landade jag på Arlanda i stockholm och möttes av Gunilla, glädjetårar kom det några stycken och sedan var längtan förbi. Hemma var allt sig likt, förutom att sommaren kommit. Jag fick köra nedcabbat hem ifrån arlanda och så härligt det var när vinden blåste i håret. Sedan kom en efterlängtad kram ifrån mamma, några glas svensk mjölk, bullar och tacopaj till lunch. Det tog ungefär 10 minuter sedan var allt som vanligt igen, nästan allt.

Den försommardagen var det bara planet som landade i Sverige, jag själv befanna mig någon helt annan stans. Att ingenting blev som det tidigare varit kom som en chock men är inte längre någon nyhet.  

Bloggen har jag inte haft någon större lust att varken läsa, reflektera över eller uppdatera, men idag påmindes jag igen och jag insåg att behovet att skriva fortfarande finns där och det kändes bra att ta upp intresset igen. Jag vet inte om det fortfarande är några som läser och hur som helst gör jag detta mest för min egen skull.

Eftersom att ta vid där jag senast slutade skiva bara skulle kännas konstigt så får bloggskivandet från och med nu en nystart. Det känns ganska mycket just nu som det nya kapitlet blir mer självmedvetet och på något sätt lite mer ego, jag känner mig sån just nu så det blir mest naturligt så. This is about me and nobody else.

Just nu finns en hel del att lägga bakom sig, men samtidigt vore att förtränga detsamma som att förneka och att göra det är bara så otroligt fel. Jag måste bara lära mig se tillbaka och glädjas åt fina minnen, men fan-helvetes-jävla-skit så svårt det är.

På sistone har jag gått och blivit rätt självbeskyddande, eller ganska mycket och föresten och om jag ska vara ärlig så har jag varit det ända sedan starka känslor kom in i bilden, för att fatta mig kort, när allt kring kärlek blev lite mer seriöst och komplicerat.

När jag trampar hem på min skramlande men trogne cykel om nätterna, det är då de bästa tanke-resnar-stunderna uppstår, förvisso ganska naturligt när allt plöstligt blir så tyst runt om kring en och det enda som hörs är hjulsens gnissel. Jag har hur som helst insett att jag försöker skydda mig själv genom att totalt undvika ämnet kärlek och det som varit, och jag lyckas ganska bra tills allt slår tillbaka på mig och då rätt så hårt. Trots att jag är så medveten om det orkar jag inte låta det göra ont trots något där inne talar om att jag borde vara ledsen, utan som vanligt tvingar jag mig att stöta bort. På något sätt har jag gjort mig själv till viss del immun mot den här typen av smärtan på det sättet. Såhär emellan varven slutar kärlek att vara fint och vackert för mig, jag blir påmind om det negativa och sedan avtar behovet. Jag menar det är så mycket som ingår i paketet "attvarakär" som jag inte vill ha. Att tillhöra någon, shit jag vill inte.

Suppose I kept on singing love songs just to break my own fall
Just to break my fall
Just to break my fall
Break my fall
Break my fall

(regina spector - fidelity)

And then it hits me that all this fucking songs is my life.

Jaha, nu sitter jag har an en gang och formodligen for sista gangen pa ett hostel i Sydney och skiver blogginolagg. Som du sager pappa formodligen blir det inga fler tillfallen for en sadan har resa igen.

Jag har vinkat av Rikard och Mattias nar de hoppade pa shutteln till flygplatsen i formiddags. Jag stannar yttelligare en natt och lamnar hostlet samma tid imorgon. Riktigt tomt blev det i dubbelrummet som vi bott alla tre i under var sista vecka i Sydney. I kvall kommer jag somna i ett helt tomt rum, nar jag gjorde det sist minns jag inte ens, jag minns inte senast jag var ensam och inte heller senast det var sahar tyst, nar man reser sahar har man mannsikor runt sig 24-tim om dygnet och aven om det kanns konstigt nu sa ska det blir sa skont att hemma kunna vara ifred precis nar man vill.

Det sista vi fick uppleva har i Australien och pa den har resan var utflykten med farjan till Taronga Zoo. Ett stort och fint zoo som oppnades redan pa 1600-talet och ar darmed en av de aldsta zoo i Australien. Sjalvklart fanns en massa djur men finast var nog koalorna, girafferna och snoleopardern. En haftig upplevelse fick vi nar vi stog och tittade pa aporna som plotsligt blev alldelses vilda och tokiga och borjade jaga och sla varandra, en av de mindre aporna var riktigt elak och retsam. Vi fick aven hora lejonen ryta och se giraffernas langa tunga. Lagom nar zoo stangde hade vi sett allt vi ville se och akte med farjan tillbaka. Lagade var sista maltid i koket tillsammans som blev en blanding av pasta carbonarasas, nuggets, stekt agg, champinjoner och lok. Man tager vad man haver som vi brukar saga. Sedan vantade avslutnings-hejda-Australien-aka-hem-fest i Johan och Oscars rum, det lektes lekar, spelades diggeridoo och dracks vin, de flesta av oss gick all-in men alla tre somnade inte alltfor sent pa rummet igen.

Nu aterstar for mig knappt ett dygn av mitt tva mander langa aventyr. Detta aventyr som 6 april borjade nar jag och mamma hamtade upp Johan pa Stapeltorgsgatan och akte mot Arlanda. Nar jag satt dar i bilen hade jag ingen aning om vad jag gett mig in pa eller vad som vantade mig. Jag skulle alltsa spendera en manad med manniskor jag varken tidigare traffat eller visste vilka det var. Val pa arlanda blev jag knappast sakrare pa min sak nar jag insag att medelalderna pa gruppen var over 40 och att jag och Fredrik var de anda som inte var over 20 ar. Da hade jag aldrig kunnat forestalla att allt jag skulle fa uppleva skulle jag ocksa dela med de har manniskorna, jag hade inte en tanke pa hur mycket utbyte man har av varandras erfarenheter och hur roligt det skulle bli med en grupp med sa mycket olika typer av manniskor.  

Min resan borjade i Japan och Tokyo, da hade jag lite drygt en manda framfor mig i Asien. Tempot under de veckorna var sa otroligt intensivt att nar jag tanker tillbaka pa allt vi hann se, gor att den mandaden upplevs som tva. Fran Japan flog vi over till Kina och Shanghai och i Peking spenderade jag de sista dagarna i Asien. Efter en lang flygresa, en mellandlanding i Malaysia och en snabb tripp in till Twin Towers i Kuala Lumpur  befann mig helt plotsligt i Austalien. Pa Syndeys flygplats mottes jag av den mest efterlangtade kramen i mitt liv nar jag fick traffa Rikard igen efter tre mander av langtan. Australien var val inte riktigt som jag forvantade mig, vilket framst berodde pa att jag kom hit och mottes av lite fel arstid, men sol har vi haft sa gott som varje dag. Under veckorna i Australien hann jag tillsammans med Rikard och Mattias besoka Melbourne, Bendigo, Canberra och sa Syndey. Mitt sista dygn kommer jag agna at att packa, bli tokig av tystnaden pa rummet och sakna grabbarnas fjartar och rapar, haha vilken ohammad vanskap vi skapat och en san harlig stamning vi haft...

Tva mander har alltsa passerat, det later kanske inte mycket i jamforelse med att killarna varit ute och rest dubbelt sa lange, men efter att ha upplevt tva varldsdelar helt olika varandra, tre otroligt stora lander, besokt over 10 olika stader, vandrat pa kinesika muren, sett terrakottaarmén, besokt orakneligt manga tempel, palats och pagodel, lika manga museer, utstallnigar, monument och parket. Varit pa zoo och sett djur jag tidigare bara sett pa bild. Besokt Disney Land. Varit pa teplantage och drukit gont te, sett OS-byn, Himmelska Fridens Torg, Sommar palatset, Zendong-mausoleet, Forbjudna staden, Tokyo Tower, Kyoto Tower, Shanghai Tower, Twin Towers, Opera huset i Sydney. Sett bade kangururs och possums i det vilda - Jag skulle kunna sitta har tills imorgon och rabbla - det jag forsoker fa sagt ar i alla fall att jag ar mer an nojd med vad jag fatt uppleva och med alla nya erfarenheter allt detta givit mig.

Jag har fatt se sa mycket under denna resa, saker som fatt mig alldeles forstummad sa otroligt ar det for detta har sammtidigt fatt mig att pa nagot sett bli annu mer saker pa att den plats som ar vackrast i varlden ar Osele, da jag framforallt tanker pa vyn over angermanalven sommartid i solnedgang - inget slar detta och bast av allt, den finns narmre an jag hade kunnat dromma om.

Mitt huvud ar efter alla dessa upplevelser sa fylld av intryck att jag knappt forstar hur jag ska kunna smalta allt. Men jag ar sa glad att jag gjorde den har resan, resan som forandrat mig som manniska, bidragit till min mognad och som givit mig minnen for livet. Resan som mitt fortsatta liv kommer forma sig efter och som verkligen aven fatt mig att inse hur mycket jag alskar Er dar hemma och hur mycket jag uppskattar Sverige. Det har var mitt livs resa som jag gjort och kommer minnas sa lange jag lever.

Nu langtar jag nagot ofattbart efter riktig mjolk, bregott, att kunna drick vatten direkt fran kranen, att kunna prata svenska med alla. Jag saknar mammas mat, potatismos, flaskpannkaka, kottbullar ojojoj vad gott det ska bli. Jag saknar att hitta overallt och veta vad allt ligger, jag langtar efter naturen och hur det luktar overallt. Jag saknar lugnet, kulturen, tv-programmen. Aldrig trodde jag att jag skulle saga det men jag saknar att ha en rutin pa vardagen. Namn bara nagot som har med Sverige att gora och jag kommer saga att jag saknar det...Sa sant som det ar sagt, man inser inte vikten av det man har forran man" forlorat" det. Sverige ar underbart! 
Att fa kramas med er som vantar pa mig nar jag kommer hem slar ju forstass allt ovanstaende...Nu kommer jag hem! 

Vi ses pa mandag!

Kramar / Eppa pavag hem

Tjaooo!

Nu kan jag stolt meddela er dar hemma att jag gjort nagot som de flesta aldrig i sitt liv skulle vaga. De som kanner mig vet i och for sig att jag inte ar nagon fegis direkt, men nu kan jag brilligera med att jag kastat mig ut fran en plan pa 14000 fot!!! och jag var knappt radd alls, saklart att pulsen gick upp nagot precis innan vi flog ut och vilket sug i magen sen nar man insag hur hogt upp vi var, men jag var aldrig radd utan jag njot av varje minut.
Jag och Rikard gick i alla fall upp 06.30 igar morse for att hoppa pa en buss som tog oss till stadsdelen Wollongong ungefar en och en halv timmer ifran Sydney. Bussen tog oss till en av stranderna dar jag med en grupp pa 6-7 personer fick fylla i lite papper och sedan forberada oss for hoppet. Sedan var det bara att vanta pa att det forsta ganget var klara och sedan aka till flygfaltet, hoppa in i det lilla planet som tog upp till 14000 fot sedan vantade ett rejalt fritt fall och grym utsikt i stralande sol. Utan tvekan var detta det haftigaste jag gjort unde hela resan aven om sjalva fallet bara varade i kanske 5 minuter. Eftersom Rikard ar en pussy sa foljde han bara med som mentalt stod och holl sig pa marken. Efter hoppet medan vi vantade pa att DVD (han jag hoppde med filmade hela skydiveupplevelsen) skulle bli klar sa gick vi ned till standen till ett café/matstalle dar vi drack kall good smoothie och at hamburgare. Darefter tog vi taget tillbaka till Sydney.

Eftersom de tva gavlegrabbsen Oscar och Johan ocksa kommit till stan nu och bor pa samma hostel, sa bestammde vi oss for en liten partykvall med dem. Mycket trevligt forutom att efter kvallens slut sa var golvet i vart rum nast in till takt av cashew notter intrampade i mattan eftersom nagra efter ett par glas vi tyckte det var askul med notkrig, ingen storre skada skedd, Rikard sopade upp det varsta innan vi slocknade och imorse var jag upp och lanade damsugare sedan var det ordnat....

Ta hand om er ses snart! Kram / Erika

Tjing!
Aven idag var jag uppe en stund fore grabbsen som bekant garna ligger och drar sig pa mornarna. Donade och fixade lite, var ivag och kopte b la. brod och mjolk for att komplitera vart matforrad. Dukade upp frukost och vakte de tva som fortfarande lag och sov pa rummet.

Liksom igar tog vi idag ocksa sparvagnen in till Melbourne city, fast denna gang kopte vi oss en dagsbiljett och akte lagligt och skippade snalkjutsakande vi kort pa tidigare, detta mest for att vi inte riktigt forstatt oss pa betalningssystemet pa tagen forran nu, och vi vill ju inte garna riskera en straffavgift om det skulle komma en kontrollant. Hursom helst hade vi idag bestamt oss for att besoka Victoria Police Museum, som mycket passande aven lag i samma hus som sjalva polisstationen. Nar vi kom dit verkade det ganska stangt, men det var bara som det sag ut, vi knallade in i den relativt lilla lokalen - tillsaken hor ju ocksa att besoket var gratis, vilket vi saklart tyckte var perfekt - i princip inte en kotte om man bortser ifran oss, med andra ord kunde vi i lugn och ro lasa om alltifran mordutredningar, polisens utrustning och hel massa annat betraffande Melbournes polishistoria. Spannande och mycket intressant tycker jag och formodligen de andra tva skepparkransodlarna ocksa. Efter ungefar tva timmar pa museet var vi nojda och traskade in mot stadskarnan for att hitta nagot att slacka torsten med, men forsta stopp blev nagot helt annat, jag hittade butiken Supré - lite av en superkladaffar eftersom jag glatt skuttade ut darifran med bade ett linne och en cardigan - de torstiga stakarna vantade snallt pa mig utanfor pa en bank. Darefter vidare till Starbucks, dar vi vilade fotterna en stund. Sista stopp blev liksom igar McDonald's, inte helt ovantat, men man vet ju trots allt vad man far, det gar snabbt och det ar billigt, helt enkelt.

Tillbaka pa hostlet, tog vi det lugnt, till skillnad ifran Asien-resan har jag ju tid till att reflektera over dagarna, det ar bade skont, men visst blir jag lite rastlos av att "gora ingenting", men jag behover bara nagra dagar till innan jag vanjer mig vid det mindre intensiva tempot.

Nu sitter vi har i sangen jag och Rikard. Tror bestamt lille Lusifer redan ar i drommarnas varld medan vi tankte kasta oss in i filmens.

Gonatt i stugan, bilder far ni se imorgon...

Kramar Erika

Ojojoj, inte en sekund kan jag slappna av ikvall, packa och fa ordning pa allt. Idag var sista dagen med ganget och visst har separationsangesten smygit sig pa, hur ska ni klara er utan mig?! Hur kan tiden ha gatt sa fort? Hur kan det kanns som om vi har varit borta i en evighet? Hur kan vi ha hunnit med sahar mycket? Jag har inget bra svara pa nagon av de fragorna just nu...

Idag har vi i alla fall spenderat halva dagen at besokte pa kinesiska muren, the great wall. Riktigt haftigt att ha sett det, pussar pa den och ristat in halsningar. Ratt svettigt ocksa i de branta trapporna i varmen.

Har inte tid att skriva sa mycket mer ikvall, maste komma i sang sa att jag orkar upp imorgon, taxin ifran hotellet har jag forbokat, 05.00 bar det av mot flygplatsen, vidare till Malaysia och sedan Sydney. Shit vad jag har fjarilar i magen...

Sist men inte minst, vilja jag i alla fall tacka hela ganget jag rest med under det har veckorna, det har varit grymt, ni har varit grymma, allt vi uppleft har varit sa haftigt och allt kommer jag bara med mig resten av livet. Framforallt tack till Minna, Johan, Fredrik/"Freppa", Jonas/"Joppe" och Tobbe/"Toppe", som jag lart kanna mest. Jag kommer sakna er, hoppas vi ses igen!

Manga kramar Erika " Solstralen Eppa"

P.s Måste be om ursakt for att det inte dyker upp nagra bilder i detta inlagg heller som jag lovat, nar jag kommer till Australien och for mer tid sa lovar jag att jag fixar det so fort jag kan...som jag sagt hall ut ett tag till.