"Tiny Dancer" och höstsnuva
...efter ett par dagar med de olika förkylningssymptomen börjar det hela avta rätt bra men jag går fortfarande runt i något slags vakum, faktiskt ett ganska passande ord för att beskriva hur man känner sig när det slagit lock för båda öronen och rösten inte alls låter som den brukar. Till saken hör att jag sällan eller aldrig är sjuk, det kanske handlar om två-tre gånger om året, vilket stundstals gör att jag känner mig rätt "odödlig".
Den här gånger var det nog i alla fall Denize som förde smittan vidare och i kombination med att flera på jobbet varit krasliga så kom turen till mig. Jag kan väl knappast säga att flera cykelturer hem i spöregn gjorde det hela bättre, men trots allt kan kan det vara skönt att bara få tycka synd om sig själv och känna sig lite ynklig då och då, extra bra om någon annan också visar en smula medlidande, tex bjöd de på grönt te med honung nere på George när jag var ner och köpte en toast och på vägen hem samma kväll var jag in på gdg för att köpa ett paraply för att klara mig undan det värsta regnet, då en kille råkade höra det och frågade om jag ville ha ett av hans 8 paraplyer han hade i bilden, de hade tydligen varit på bröllopp i regnet och köpt ett helt gäng. För övrigt var det ett stort och riktigt bra paraply och precis vad jag behövde, visst, mina byxor blev genomblöta men hela överkroppen var torr när jag kom hem. Vad jag vill säga är helt enkelt att sådana där småsaker på något sätt räddar dagen på ett väldigt fint sätt, jag menar det krävs så lite...
Fredag idag, skulle egentligen kunna vara vilken dag som helst, helgkänslan har liksom inte riktigt infunnit sig, blir lätt så när man jobbar på helgerna, man får inte det där brejket som en helg annars innebär, men jag kan väl inte påstå att jag lidit speciellt mycket av att jobba lördagar och söndagar, jag trivs ju på jobbet och har ändå tiden och orken att hitta på något efter jag slutat, hur jag nu kan ha det?!
Insåg just att det var nästan två veckor sedan jag bloggade sist och att säga att något revolutionerande hänt vore att ljuga och egentligen vet jag inte var tiden tar vägen nu mera, två veckor försvinner och man hinner knappt blinka.
Igår var i alla fall jag och Emelie och käkade på stan och sen gick vi på bio. Sex and the City blev det, som jag velat se jätte länge men det har aldrig varit tillfälle. Kanon bra tyckte jag den var och många kloka ord sas och en del berörande scener bjöds det på, lite komiskt när man är förkyld och sitter och snörvlar varannan minut tror ju folk att man är helt uppriven och riktigt så var det ju faktikt inte. En toppenkväll hade vi i alla fall, och det har jag sällskapet att tacka för, Emelie, vi hinner med fler gånger innan jag försvinner igen.
Nu ska jag se till att göra lite nytta för man behöver ju inte göra sig mer sjuk än vad man är, sedan väntar förhoppningsvis en dejt med Ulla.
...och till er som missat, lyssna på den här sköna! Vi hörs!
What happen to that great escape?
Plötsligt kliver någon på en öm tå...
Att fly eller jaga förändring?
Det där med ömma tår, jag har ett par stycken, jag har egentligen lite mig själv att skylla för det ömma, men lätt att trampa på dem är det inte, då jag på sistone blivit så självbeskyddande att det inte är måttligt. Ändå krävs så lite för att få dem i kläm. Vissa dagar rinner det över, när inte bara tårna kommer i kläm utan hela jag, jag vet precis hur det känns och hur det kommer som ett slag i ansiktet, jag hamnar i något slags underläge, måste försvara mig men istället så faller allt samman.
Idag fick jag ytterligare en anledning att lämna den här standen bakom mig, jag tänker inte gå in vidare på vad det var och för visso har jag planerat det sedan åtminstone en månad tillbaka. Jag frågar mig igen, vad mer finns att hämta här? och blir desto säkrare på svaret - det finns inget mer.
Ska jag vara ärlig handlar det inte om att på något sätt fly, jag har bara fått nog, nog av tid, tid att tänka. Jag insåg det idag när jag liksom fick tietus av mina egna tankar. Det är då det är dags att göra något annat, igen, byta planhalva, ja det kan man verkligen säga.
Hur länge jag blir kvar här är fortfarande oklart, men att det blir innan den första snön kommit det är en sak som är säker, jag har en deadline fram till 20 oktober, men jag säger som Denize om det här med tid, desto mer jag har utav den, desto färre saker tycks hända, med andra ord jag hade kunnat åkt i morgon om det inte vore för att tiden alla valmöjligheter och alternativ på något sätt distraherar mig.
Den så kallade cityfesthelgen är förresten över, den kom och var över lika fort och tack för det, i och för sig hade jag inga större problem att undvika hela galejet heller. Trots jobb hade jag hur som helst en trevlig helg. På fredagen var det Denize och jag igen och kanske lite för mycket vin än vad vi behövde, men det är sånt som händer och vi visste väl redan innan ungefär hur det skulle sluta.
Bara en lite parentes, i måndags fyllde fmamma år och jag bakade kanske världens godaste tårta!
Så var det torsdag, 14 augusti. På jobbet för några dagar sedan frågade Robin mig om jag trodde det skulle komma någon mer sol och värmen och med min positiva inställning efter att ha funderat ett tag sa jag, "jamen jo det gör det nog", och hansäger "men har du tänkt på att det redan är augusti?!", jaha tänkte jag och suckar, är sommaren redan över? Egentligen är det väl ganska uppenbart, titta ut på träden, de fäller faktiskt löv...
Bara att bita i det sura äpplet, eller ge sig av till varmare breddgrader...
För att återknyta till tår, en förmiddag i "gropen" och tårtan som gick åt i ett naffs.
The road leads back to you
Okej för att ta det i lite mer klartext, trots duggregn större delen av kvällen så gungade vi med i musiken när Hoffmaestro släppte loss igår, så mysigt det var att stå där tillsammans och lyssna. Dock hade jag sett fram emot att få nynna med i Highway man, men den kom aldrig, vilket var en besvikelse, för fan vilken grym låt det är.
Efter att musiken från scenen tonat ut, var vi lite sugna på något att tugga på, först blev det brända mandlar, en riktig klassiker, därefter bestämmde vi oss för wokade nudlar med kycklingspett, jäkligt gott, efter en runda till stannade vi vid ytteligare en thaivagn och kände oss fortfarande lite sugna så det fick bli ett mål vårrullar och en blandad kompott av ris o diverse. Eftersom Jenny svikit oss och befanns sig på sjömanskyrkan knallade vi dit och för att kolla läget men vände i dörren, nej det får vara nog för ikväll tänkte. Sedan bar det av hemmåt på varsin hoj.
Fredag idag, finns alternativ men igen konkretplan, vi får se hur det ter sig.
Nu tänker jag lyssna på de här sköna tonerna igen...
What dosen´t kill you makes you stronger
Ligger just nu och lyssnar på Hoffmaestro och taggar lite lätt inför kvällen. Vill börja med att tacka mina flickor för gårdagen. Efter att missat bussen två gånger tog jag mig in till stan och promenerade upp till söder och brunnsgatan, till saken hör att jag valde bästa möjliga väg och lyckades undvika hela schabraket som från och med igår dragit i gång på stan, jag syftar förståss på cityfesten, nog för att de i år lyckats få hit ett och annat bra band och att det kan vara rätt trevligt att ta en öl i någon av tälten, men snälla skona mig från resten!
Hur som helst jag kom hem till Josefin vid halv nio tiden och vi snacksade och pimplade lite godsaker. Sara dök upp efter en halvtimme och sedan kom Denize. Framåt tolv snåret begav vi oss mot heartbreaks öltält och bestämmdes oss för att släppa loss lite nere på sun, efter någon timme var vi nöjda. Jag sov över hos Josefin och trots en lätt bakiskänsla på morgonen så var det mysigt att hänga. Idag far hon iväg till Singö, vidare till Kroatien och raka vägen till Stockholm igen efteråt. Vi sa så, typiskt att hon lämnar oss just när vi fått tillbaka samma sköna känsla som back in the good old days! Inte vet jag när jag får se ditt fina smajl igen heller, menmen, it´s sad and will have to deal with it, men jag kommer sakna dig.
Ikväll intar i alla fall Hoffmaestro stora scene, och jag har sent om sides fattat tycke för deras musik, visst hade man hört Young dad ett antal gånger men de är ju så mycket mer än det! Highway man och Slimi Jimi Buddy Boy går inte av för hackor för att bara nämna två. Jag hoppas de elva gossarna lever upp till sitt rykte "karateboggie" ikväll, jag betvivlar det inte. Som det ser ut blir det jag, Denize och Jenny ikväll, trevligt sällskap och bra musik, jag menar, that else do you need?!
It´s raining cats and dogs...
Okej, lite regn har väl ingen dött av, men visst blir man lite less. Det är hur som helts en perfekt dag för att ta tag i lite viktiga saker, paperwork och göra lite nytta trots att det inte är sådär skitkul, tur är ju att man inte få ångest över att man sitter inomhus för ute öser det ju bara ned. Med paperwork syftar jag alltså på min ansökan som au pari till Cultural Care. Är i full färd med det personliga brevet och inser att jag snart fyllt de enda A4 som det skulle vara och att jag har massor kvar som jag vill skriva?! Dags att fatta sig kort med andra ord, hur nu det ska gå.
Så var det redan augusti, hela förra veckan bjöd på toppenväder och många tillfällen att steka i solen, det blev bl.a en tripp till Brämmen med Ullis. Till helgen vände det och åskmolnen drog in, men vi hade trevligt ändå. I fredags var det jag, Josefin, Denize och Emelie på partaj på brynäs, närmare bestämmt en tillställning som anordnades av mestadels erikssonanställda, vilket var och varannan kotte verkar var numera. Det bjöds på bål och snittar. Emelie agerade chaufför den kvällen så vi klarade oss undan det mesta av regent, det tackar vi för. Var kvällen slutade kan ni själva gissa, det börjar på G och slutar på oya, det är bara så, vi har roligast där. Lördags morgon och eftermiddag var det uppehåll och det kom besök från Norge. Vi käkade pizza och mötte upp Josefin sedan vidare till Johan och Sara. Den här kvällen lyckades de flesta med det mesta, några hade efterfest natten lång medan några blev mätta på mc D och åkte hem i en varm taxi.
Hela söndag spenderade jag på jobbet, regnet bidrog till en jävla rush när folk strömmade till filmstaden. Mamma mia drog mest tror jag, vilket ju faktiskt är en alldeles utmärkt film om man känner sig lite down, den piggar upp, minst sagt. Emellan varven försökte jag få en överblick av folkmassan och kanske få syn på någon trevlig prick, men de ända jag såg var en kö som bara växte. Starx efter 23 var vi klara och kunde komma hem, skönt inget regn heller tänkte jag, men däremot punka på bakdäcket, skit! Tur att man har vänner som stället upp och skjutsar!
Förövrigt har jag fastnat lite vid tanken på att jag så gott som planerat de fyra kommande åren av mitt liv. Usa ett år, komma hem, börja plugga, tre år, och utan att jag förmodligen kommer ha tid att andas så är jag 25!!, hjälp!?!