Översvämmning igen, för långt uppehåll mellan uppdateringarna. Alltid lika svårt att börja nytt inlägg.

Anyway. Sweeeeden, I'm back early.

Även om bloggen gjorde en kraschlandning och behövde några veckor att ställa om sig till svensk tid och teknik kan jag meddela att jag och 60 kg bagage flög in över Stockholm utan en skråma. Detta efter en flygresa som så gott som ruinerade mig i överviktskostnader och lämnade efter sig blåsor i händerna och träningsverk i armarna efter att jag släpat två stenblock till resväskor från NY till Dublin, Dublin till Skavsta och Stockholm till Gävle.
Bror blev det första fina återseendet, därefter Josefin, mamma, pappa och sedan har det bara fortsatt och många av er hade ju faktiskt inte någon aning om att jag kommit hem och förbryllat frågat mig vad gör du hemma, vad hände?
och jag har frågat mig själv detsamma.

...men long story "short"
Reaktionen när jag berättade att jag en tid övervägt att "säga upp mig" blev inte den mardröm jag oroat mig för utan accepterades och no hard feelings what so ever uppstod. Efter detta fick familjen en match med en ny tjej från Brasilien och vi kom tillsammans överens om att jag skulle jobba fram till och med månadsskiftet april-maj. Mitt schema förändrades inte och relationen med föräldrarna var precis som tidigare. Att alltihop skulle gå smärtfritt till var ju bara som det verkade till en början, det gick någon vecka, firade pappas fördelsedag i NY och onsdagen därefter hade jag plötsligt jobbat min sista dag.
Sista samtalet med mamman. Iskallt. Jorden försvinner under fötterna. Får inte fram ett endaste ord. Allting kraschar på en sekund och efteråt en märklig känsla av tomhet.
Den kvällen kom D och hämtade mig. Åkte tillbaka dagen efter sa hejdå och kramade om knattarna, mina små vildar, som de får mig att le när jag tänker på dem, och saknaden sen...fy. Spenderade sista helgen i Greenwich tillsammans med D och familjen på Ashton Drive. Av någon anledning så kändes allt jag gjorde som "sista gången". En sista utekväll med Clara i NYC, en sista kaffe på SB, en sista taxifärd i en Yellow cab, en sista tur på 95 interstate highway och Merrit parkway, en sista sväng på Stamford mall, sista besök på WallMart, StopnShop och Whole Foods, en sista tågfärd med metro-north, en sista promenad i Central Park och en sista lunch på Greenwich Ave...Troligtvis kommer jag ju till Usa fler gånger i livet men det sista dagarna var, hur ska jag säga, så laddade med vemod, lika mycket med lycka.
På måndagen skjutsade D mig till tågstationen. Hade jag stannat upp i en sekund där jag var i full färd att få på väskorna på tåget hade tårarna kommit. Jag lämnade Norwalk, Greenwich och New York, ett halvår i us bakom mig.
.One for Sorrow two for Joy.

Igår var det precis tre veckor sedan jag landade utanför Stockholm och var plötsligt hemma.

Hittills har Scchweeden bjudit på riktig och riktigt god mat, no more macaronies n'cheese, no more flaskvatten, no more fat-free milk eller smör på sprutflaska. Normala avstånd, du kan faktiskt ta dig någonstan utan bil och med två ben. Konsum inget StopnShop. Bankomater du går framtill inga fler drivethrough. Gävles Slick City inte NYC's Webster Hall. Valborgsfirande i Uppsala med Milla och Josefin och baginbox inte i Norwalk med collagekids och beer pong. Inga fler tidiga morgontåg från Grand Central istället nattbussar från Rådhustorget.

Well, well jag är hemma.
Vi ses.

Bilder från Uppsala och diverse kommer inom kort.