...jag vaknar och det är torsdag, återigen inser jag att jag somnat med datorn på, det är ett soligt men kyligt Usa, åtminstone bjuder inte östra sidan på särsklit många plusgrader. Jag lever vidare härborta eller jag kanske ska säga vi lever vidare, för lite så är det, vi två, jag och Denize mot världen, den här världen här borta som vi plötsligt befann oss i. Här kastades vi en ny vardag, någon annans vardag där du förvandlades till någon som ska finnas till hands.

Det är vi två mot uppkäftiga taxichaufförer, tågens avgångstider, uthyrnings systemet på Tunder Ridge ski "resort", starbucks öppettider, mot New York, parkeringen på Whole Foods, DunkinDounuts torra bagels, butiktchefen på forever 21, kylan och dygnets för få timmar. Vi slår våra tidsoptimistiska huvuden ihop, posar mot kameran i rent tidfördriv på perrongen, sedan kliver vi på tåget, lutandes mot varandra somnar vi och drömmer om solen och varm sand.

Igår, eller vänta nu iförrgår var det som vi trängde ihop oss framför laptopen i min säng med en otroligt blandad kompott av tilltugg. Det var pizza, chips, nötter och russin, dounuts, chocklad, vitaminwather, kaffe och lite av varje som vi lyckats komma över kl tio på kvällen i Norwalk. Vi såg I´m not there, och det kan nog stämma jag var inte med hela filmen eftersom jag slummrade till någon gång sådär men det jag såg gillade jag, snygg film, delvis svartvit. Inspirerad av Bob Dylans liv och sånger, absolut sevärd.

Jag tycker om en av hans låtar speciellt, och Denize jag tror han har rätt,
The answers is blowing in the wind...

På söndag ska vi se The Killers, kom till New York och häng på!