...av någon konstig anledning kom jag bara sådär att tänka på näsblod?! Jag har aldrig blödigt näsblod, funderade på om det är för att jag har en "stabil och bra näsa" och inga ytliga blodkärl? Det resonemanget låter klokt. Jag har aldrig slagit mig särsklit hårt på näsa någon gång heller när jag tänker efter, vem vet kanske är det en turnäsa jag belönats med. Näsblod är troligtvis inte så trevligt men en dag så händer det och då lovar jag att underrätta er om hur det kändes...Hur är det med era näsor, sitter dom där dom ska och så?

Hur som helst, nog med "skitsnack", jag kom just hem från Stamford, jag och Dennis tog en tripp till universitetet för att se om det hade att erbjuda de kurser vi är intresserade av att börja läsa. Vi kom till informationen där det satt en kvinna som verkat spolat ned livsgnistan på toaletten, inte särsklit entusiastiskt eller angelägen av att hjälpa oss, detta är ju visserligen ett fenomen som slutat förvåna oss här borta där det flesta, alltifrån butiksbiträden till cafepersonal är totalt noll serviceminded och ofta faktist dessutom otrevliga, som sagt det förbryllar oss inte längre men still, det är så irriterande och trist! I alla fall, Stamford universitet hade inga fotokurser alls att erbjuda vilket bla var vad vi letade efter, så kvinnan hänvisade oss till Norwalk Community Collage istället, vilket ligger precis runt hörnet från mig, så vi gör helt enkelt ett nytt försök där.

När jag satt i bilen påväg tillbaka och zappade mellan radiostationerna hörde jag rätt som det var en låt som direkt fick mig att börja le och tänka på någon väldigt speciell, nämligen min käre far...
Den här är till dig pappa och jag vet att du tycker om den, jag gillar den med och det har nynnats på den flitigt idag. Den är fin.