Att tiden kunde gå fort trots att man går och längtar trodde jag inte och vid det här laget har jag nästan slutat förundras över hur dagarna springer iväg. Hösten är utan tvekan här och det märks inte minst på att det blir mörkare varje dag. Det känns ganska overkligt att tänka på att då dygnen är som allra mörkast här hemma befinner jag mig, i en vardag helt annan än denna, i en helt ny kultur och i ett land som förmodligen kommer få mig att känna mig ganska lite på jorden, det innebär inte att det kommer föra med sig något negativt utan det är ju lite det som är grejen, det handlar om att lämna vardagen här och möta något helt nytt. Förväntningarna liksom alla förhoppningar och mål är många, men visst är det så, jag har ju inte en aning om hur mitt liv kommer se ut om lite dyrgt en månad. Längtan behöver jag ju knappast nämna, ni vet hur sånt känns...

Dagarn känns kortare nu när mörkret lägger sig vid sju tiden. När jag sätter mig på bussen efter att ha tränat är jag för det mesta helt slut men liksom på det där sköna sättet, utmattad men avslappnad, älskar att känna den känslan när jag vet att jag bara kan komma hem och ta det lungt resten av kvällen.

Helgen då? Fest? Utgång? Båda kan jag bocka av. Men självklart var det framförallt umgänget som förgyllde både kvällarna. Fredagen bjöd Jossi på hemgjord pizza och sedan ändade hon, jag, Pillis och Emilia upp på Slick. Lördagen träffades jag, Emelie och Karin för en fika på Waynes och sedan en sväng på stan på förmiddagen. Vid 20-tiden cyklade jag och Emelie till Olsbacka och hem till Pernilla för lite förfest och för att inte bli långrandig kan jag bara säga att den här lördagen sammanfattar jag som en riktigt GULDkväll, detta för att det inte är ofta man får tillfälle att supa Em under bordet och ja, vi spårade men vi var minsann på topp långt inpå småtimmarna, tack för en skitkul kväll! För att förtydliga - Guldkvällar är sådana som är något utöver det vanliga och de återkommer inte alltför ofta och det är väl kanske det som gör dem så speciella , men jag vill hinna med minst en till sådan innan jag åker... 

Så till något annat, jag har gått och blivit aningens känslig(?!) den senaste tiden, sedan Denize for iväg för lite mer än en vecka sedan tänker jag allt oftare på att allt med Usa kommer blir en så stor grej och vad det kommer innebära och då blir jag skitlätt sentimental och det är ju nästan löjligt men ibland är det skönt att bara låta det komma, fast jag egentligen inte riktigt vet vad jag har att bli vek för.
Överhuvudtaget tycker jag känslor och nostalgi överväldigar något så otroligt, som en låt som innehåller allt, en låt som direkt tar dig tillbaka till ett speciellt ögonblick, den ger dig sådan starka minnesfalshbacks att du måste stanna upp och förundras över hur det är möjligt. Är det bara jag eller är detta ett vanligt fenomen?

Nu har klockan blivit mycket igen och jag måste verkligen bli bättre på att komma i säng om kvällarna, punkt slut!

God natt gott folk...