Detta inlägg blir lite personligt men jag vill tillägna detta min älskade Rikard,

och känner att jag då även delar med mig till er också.

Med risk för att det blir lite emotionellt att läsa så kan du se detta som en lite kärleksförklaring från mig till dig.

Jag kom hem ifrån Tom för ungefär en halvtimme sedan,
jag och Patrik sov kvar eftersom det blev lite sent igår.

När jag promenerade ifrån bussen, kom känslor som jag ofta tränger undan på grund av att det blir för påfrestande att låta dem komma ut. Men just nu känner jag en otroligt stark saknad och längtan att jag inte klara att stå emot.

Rikard, Du är det finaste jag har, jag tänker på Dig varje minut av varje dag. Det är svårt att forma orden och få fingrarna att skriva ned det jag vill berätta om hur jag känner för dig. Jag är så lyckligt lottad som har fått möjligheten att få träffa Dig, ha Dig i mitt liv och bli älskad av Dig. Tårarna bränner när jag tänker på att det bara gått en tredjedel av den tiden vi ska vara ifrån varandra men samtidigt gör vetskapen om att jag inte förlorat dig utan att vi kommer få ses igen att jag känner att vi kommer klara detta. Anledningen till detta inlägg är helt enkelt att vill att Du ska veta hur mycket Du betyder för mig och att jag vill tala om vilken fin människa Du är! Det gör mig ont när jag tänker på hur mycket jag saknar Din närhet, Dina varma kramar, Ditt leende, Din beröring, hur Du inger trygghet, hur du kan lyssna och förstå när jag behöver det. Jag saknar oss, vi två tillsammans, Din närvaro, vår kärlek som håller mig vid liv. Bara tanken på detta får mig att le och bli alldeles varm inombords. Du är den första jag verkligen älskat, Du kommer alltid har en speciell plats i mitt hjärta. Ibland frågar jag mig själv varför denna resa skulle komma emellan oss, men så inser jag att jag verkligen trots allt detta, så mycket unnar Dig alla fina upplevelser och erfarenheter som denna - Ditt livs resa kommer att ge Dig. Jag är övertygad om att all saknad kommer att stärka vårda band.

Jag måste också tillägga att Emils beslut att avsluta
sin resa kom som en chock men ändå så rätt.

Tillsaken hör också att jag imorse läste Ullis alla hjärtansdags
kort till Tom, hur vackert skrivet var inte det.

Inte utan att även jag då blir inspirerad att skriva ned dessa rader.

Kärlek gör ont ibland med så underbart det är.

Jag älskar Dig min Rikard.

(Det kommer självklart ett inlägg om fredagsfestligheterna och Kent konserten med en del bilder också, men det blir förmodligen imorgon.)