Faktum är att nu kan jag känna att utan att räkna månader att det gått ett tag sedan jag lämnade Sverige i början av november. Tandkräm är en förbrukningsvara som de flesta av oss använder en lite klick varje dag. Det första jag köpte när jag kom hit var en tub Colgate och nu sjunger den alltså på sista värsen. Min poäng är att utan räkna dagarn från ett visst datum kan man helt enkelt avgöra hur lång tid som passerat bara genom att klämma på tandskrämstuben eller shampoofalskan, känna på rakbladen eller vrida på roll-on sticket.

I natt fick vi 2-3 inces snö, vilket väl ungefär är lite mer än en decimeter. Hela dagen har det öst ned snöblandat regn. Vi var ut en stund på förmiddagen, jag hann bygga en snölyckta sedan var jag genomblöt. Jag börjar bli van med att skolan är stängd så fort det kommer ett större snöfall, detta kallar de för "snow day" och då är det ungefär som om det vore livsfarligt för barn att vistas utomhus. Försöker minnas hur ofta det inträffade under de år jag gått i skolan, och jo snökaoset 98 då var vi lediga ett par dagar, för att vi bokstavligt talat var insönade! Här blir folk som förvånade och liksom handikappade när de kommer lite mer snö än vanligt och ändå är vinterdäck inte något särsklit förekommande?!
Jag börjar blir van med att folk kör med helljuset på så fort det börjar skymma och paraktiskt taget aldrig bländar av vid möte. Jag är van vid att svänga höger trots stoppljuset visar rött. Jag är van vid att inte skiva osten förhand med en vanlig osthyvel, för de har ingen, utan köper såklart färdigskivat. Jag har vant mig vid att allt ifrån matvaror till hudlotion endast finns i super stora förpackningar. Jag förvånas inte längre över allt slöseri, att allt måste vara inplastat, inplastat och inplastat och så ett lager till med plast. Att det finns flytande smör att hälla över dina popcorn när du går på bio är inte något konstigt längre, jag menar fett kan man väll aldrig få för mycket av?. Jag är van vid att jag alltid måste bokstavera mitt efternamn, att ingenting smakar som hemma och att allt fungerar på det "amerikanska viset" här. Jag kör fram och tillbaka från skola och dagis som om jag kände vägen som min egen ficka, brer toasts med jordnötssmör som om jag aldrig hade gjort annat och svarar på minst tjugo varför det-frågor om dagen. Jag är van vid att någon annan packar min matkasse åt mig när jag åker och handlar. Jag har vant mig vid att de jag tycker om inte finns nära och att de där ikea-köttbullarna inte smakar det minsta som mammas...

Jag har vant mig vid det här livet här och hittills har inte det här landet lyckats charma mig. Däremot kan jag tala om att det finns det tre kids som verkligen kan och som sällan eller aldrig ställer till problem. Vad jag kan minnas har jag inte en enda gång behövt  ta i tu med en gallskrikande unge, visst rinner tårarna om ett finger kommer i klämm eller så, men jag menar vem vill inte skrika rätt ut ibland när sånt händer. Skillnaden är bara att vi vuxna helt enkelt får lov att bita ihop och hålla masken.

Här nedan kommer lite fina bilder från min och Dennis skiddag och lite annat smått och gott...

















Det var allt för nu. Att jag tänker på och saknar er det vet ni redan. So long...

...jag vaknar och det är torsdag, återigen inser jag att jag somnat med datorn på, det är ett soligt men kyligt Usa, åtminstone bjuder inte östra sidan på särsklit många plusgrader. Jag lever vidare härborta eller jag kanske ska säga vi lever vidare, för lite så är det, vi två, jag och Denize mot världen, den här världen här borta som vi plötsligt befann oss i. Här kastades vi en ny vardag, någon annans vardag där du förvandlades till någon som ska finnas till hands.

Det är vi två mot uppkäftiga taxichaufförer, tågens avgångstider, uthyrnings systemet på Tunder Ridge ski "resort", starbucks öppettider, mot New York, parkeringen på Whole Foods, DunkinDounuts torra bagels, butiktchefen på forever 21, kylan och dygnets för få timmar. Vi slår våra tidsoptimistiska huvuden ihop, posar mot kameran i rent tidfördriv på perrongen, sedan kliver vi på tåget, lutandes mot varandra somnar vi och drömmer om solen och varm sand.

Igår, eller vänta nu iförrgår var det som vi trängde ihop oss framför laptopen i min säng med en otroligt blandad kompott av tilltugg. Det var pizza, chips, nötter och russin, dounuts, chocklad, vitaminwather, kaffe och lite av varje som vi lyckats komma över kl tio på kvällen i Norwalk. Vi såg I´m not there, och det kan nog stämma jag var inte med hela filmen eftersom jag slummrade till någon gång sådär men det jag såg gillade jag, snygg film, delvis svartvit. Inspirerad av Bob Dylans liv och sånger, absolut sevärd.

Jag tycker om en av hans låtar speciellt, och Denize jag tror han har rätt,
The answers is blowing in the wind...

På söndag ska vi se The Killers, kom till New York och häng på!

...av någon konstig anledning kom jag bara sådär att tänka på näsblod?! Jag har aldrig blödigt näsblod, funderade på om det är för att jag har en "stabil och bra näsa" och inga ytliga blodkärl? Det resonemanget låter klokt. Jag har aldrig slagit mig särsklit hårt på näsa någon gång heller när jag tänker efter, vem vet kanske är det en turnäsa jag belönats med. Näsblod är troligtvis inte så trevligt men en dag så händer det och då lovar jag att underrätta er om hur det kändes...Hur är det med era näsor, sitter dom där dom ska och så?

Hur som helst, nog med "skitsnack", jag kom just hem från Stamford, jag och Dennis tog en tripp till universitetet för att se om det hade att erbjuda de kurser vi är intresserade av att börja läsa. Vi kom till informationen där det satt en kvinna som verkat spolat ned livsgnistan på toaletten, inte särsklit entusiastiskt eller angelägen av att hjälpa oss, detta är ju visserligen ett fenomen som slutat förvåna oss här borta där det flesta, alltifrån butiksbiträden till cafepersonal är totalt noll serviceminded och ofta faktist dessutom otrevliga, som sagt det förbryllar oss inte längre men still, det är så irriterande och trist! I alla fall, Stamford universitet hade inga fotokurser alls att erbjuda vilket bla var vad vi letade efter, så kvinnan hänvisade oss till Norwalk Community Collage istället, vilket ligger precis runt hörnet från mig, så vi gör helt enkelt ett nytt försök där.

När jag satt i bilen påväg tillbaka och zappade mellan radiostationerna hörde jag rätt som det var en låt som direkt fick mig att börja le och tänka på någon väldigt speciell, nämligen min käre far...
Den här är till dig pappa och jag vet att du tycker om den, jag gillar den med och det har nynnats på den flitigt idag. Den är fin.