Av en massa olika anledningar la jag helt av med bloggskrivandet efter att jag kom hem ifrån Australien den 26 maj. Då landade jag på Arlanda i stockholm och möttes av Gunilla, glädjetårar kom det några stycken och sedan var längtan förbi. Hemma var allt sig likt, förutom att sommaren kommit. Jag fick köra nedcabbat hem ifrån arlanda och så härligt det var när vinden blåste i håret. Sedan kom en efterlängtad kram ifrån mamma, några glas svensk mjölk, bullar och tacopaj till lunch. Det tog ungefär 10 minuter sedan var allt som vanligt igen, nästan allt.

Den försommardagen var det bara planet som landade i Sverige, jag själv befanna mig någon helt annan stans. Att ingenting blev som det tidigare varit kom som en chock men är inte längre någon nyhet.  

Bloggen har jag inte haft någon större lust att varken läsa, reflektera över eller uppdatera, men idag påmindes jag igen och jag insåg att behovet att skriva fortfarande finns där och det kändes bra att ta upp intresset igen. Jag vet inte om det fortfarande är några som läser och hur som helst gör jag detta mest för min egen skull.

Eftersom att ta vid där jag senast slutade skiva bara skulle kännas konstigt så får bloggskivandet från och med nu en nystart. Det känns ganska mycket just nu som det nya kapitlet blir mer självmedvetet och på något sätt lite mer ego, jag känner mig sån just nu så det blir mest naturligt så. This is about me and nobody else.

Just nu finns en hel del att lägga bakom sig, men samtidigt vore att förtränga detsamma som att förneka och att göra det är bara så otroligt fel. Jag måste bara lära mig se tillbaka och glädjas åt fina minnen, men fan-helvetes-jävla-skit så svårt det är.

På sistone har jag gått och blivit rätt självbeskyddande, eller ganska mycket och föresten och om jag ska vara ärlig så har jag varit det ända sedan starka känslor kom in i bilden, för att fatta mig kort, när allt kring kärlek blev lite mer seriöst och komplicerat.

När jag trampar hem på min skramlande men trogne cykel om nätterna, det är då de bästa tanke-resnar-stunderna uppstår, förvisso ganska naturligt när allt plöstligt blir så tyst runt om kring en och det enda som hörs är hjulsens gnissel. Jag har hur som helst insett att jag försöker skydda mig själv genom att totalt undvika ämnet kärlek och det som varit, och jag lyckas ganska bra tills allt slår tillbaka på mig och då rätt så hårt. Trots att jag är så medveten om det orkar jag inte låta det göra ont trots något där inne talar om att jag borde vara ledsen, utan som vanligt tvingar jag mig att stöta bort. På något sätt har jag gjort mig själv till viss del immun mot den här typen av smärtan på det sättet. Såhär emellan varven slutar kärlek att vara fint och vackert för mig, jag blir påmind om det negativa och sedan avtar behovet. Jag menar det är så mycket som ingår i paketet "attvarakär" som jag inte vill ha. Att tillhöra någon, shit jag vill inte.

Suppose I kept on singing love songs just to break my own fall
Just to break my fall
Just to break my fall
Break my fall
Break my fall

(regina spector - fidelity)

And then it hits me that all this fucking songs is my life.